Jag ÄR undersköterska

Varje dag går jag till jobbet och är stolt över vad jag gör.
Jag är stolt över mitt yrkesval, över vad jag har VALT att göra.
Jag kan lova att jag inte gör det för att bli rik eller ekonomiskt oberoende.

Jag minns att jag redan som liten ville jobba inom vården, parallellt med önskan att bli delfinskötare!
Kan hända att min moster, som då jobbade inom vården, var en inspirationskälla, eller så var det bara att det kändes rätt.
För mig var det självklart att läsa till undersköterska när det var dags att välja gymnasieprogram.
Det var en personlig katastrof och sorg när jag som 23 åring fick epilepsi och inte fick jobba inom vården under några år då medicinen skulle ställas in.
Att hjälpa människor är lika självklart för mig som att andas.

Jag har jobbat på vårdavdelningar på sjukhus, jag har jobbat på privatklinik inom ortopedi, jag har jobbat inom äldreomsorg och demensvård.
Vad jag än väljer att göra så gör jag mitt bästa och behandlar patienter/brukare med största respekt och de kunskaper jag besitter.
Hur vill JAG bli behandlad som patient?
Hur vill jag att min mamma/mormor ska ha det den dagen hon får hjälp?
Det är så jag måste tänka när jag jobbar.
Om din mamma/pappa/anhörig bor där jag jobbar kan du lita på att personen i fråga kommer få en godnattkram av mig om den vill ha det.
Jag kommer hålla handen när det behövs, sjunga, dansa, baka, skratta, trösta och lugna.
Jag kommer kämpa varje dag för att allt ska vara rätt och riktigt.
Jag kommer jobba med värdighet så att den jag tar hand om mår bra och så att jag kan lämna jobbet med en bra känsla.

Jag ÄR undersköterska, jag har en yrkesstolthet som undersköterska!
För mig spelar det ingen roll om du är vårdbiträde eller undersköterska, men det gör mig ledsen om du inte har en yrkesstolthet eller arbetar med värdighet.
Idag har jag läst i tidningen om 25 åring som våldtog en 80åring när han jobbade i hemtjänsten och om misstänkta dödsfall där fel medicin är given.
Vad är det för fel på folk??
Det finns mindre allvarliga saker som händer i vården varje dag, fel personer på fel plats. Bemötandeproblem, brist på empati, kunskapsbrist, ointresse av omvårdnad, folk som ”bara vill ha ett jobb”.
Sånt gör mig så ledsen, det har det gjort i 20 år nu.
Så får man höra – ta inte med dig jobbet hem.
Nej, jag har än så länge inte tagit med vare sig patient eller brukare hem, men jag kan inte stänga av mina känslor. Det är just det som gör mig till en förbannat bra undersköterska – jag har känslor!

Jag Är undersköterska och det är jag stolt över.